Hej lilla bloggen det var ett tag sedan :)
Samet har äntligen hämtat datan ner så jag kanske kan bli lite mer aktiv igen... eller inte då jag kanske blir inlagd igen den 11/4 vi får se.
Det har hänt så mycket den senaste tiden, och det är inte mycket lycka i något så jag har väl skickat ut lite meddelanden på FB och Instagram utöver det har jag inte orkat med.
Jag är fortfarande sängliggande och kämpar för vår dotters liv.
Vi har äntligen blivit flyttade från Uppsala till Danderyd så nu är det kunniga människor som äntligen har hand om oss, de tog massor av prover och kunde direkt se att det inte såg bra ut alls. Och hon sa efter 2 sek att de hade tjejer som ser ut precis som mig som ligger inlagda! På Uppsala har det i frågesatt varför jag ligger ned och inte är uppe o studsar som vanligt, och få av dem har inte ens gått igenom min journal, vilket i sig inte är skrivet korrekt. Som att något alls är gjort korrekt....nej tyvärr inte! Vi är rätt chockade hur många fel ett o samma sjukhus kan göra. Jag måste ge hela Kvinnohuset på Akademiska -10 för att läkarna är såååååå smala, rent anorektiska sin kunskap...vilket skit ställe rent ut sagt!
Dock underbara syrror o undersköterskor på avdelningen, många varma kramar till dem.!.
Är nog lite bitter efter 4 månader av felande och okunskap från deras sida. Det är allvar, vi är varken provkaniner eller en siffra i statistiken, vi är människor, vi är två föräldrar som kämpar för vår familj. Det är ingen lekstuga.
På Danderyd var förstående och kompetenta.
Så nu vet vi att vi är i bra händer så det får bära eller brista.
Och brister det så hoppas jag att vår dotter är stark och envis som sin mamma och sina bröder och kämpar för sitt liv utanför mammas mage!
Det är så mycket som händer.. tänker inte skriva om allt mer än att en väldigt nära anhörig som står mig väldigt nära...på ett par veckor blivit mycket svårt sjuk i en hemsk sjukdom utan botemedel som drabbar 1 på 1.000.000 människor och har 100% dödlighet, och kommer lämna oss och sina 4 barn. Sorgen är fruktansvärd, just nu så river det i själen, mitt hjärta känns som det är slitet ut från kroppen. Det är förmycket, helt enkelt förmycket som sker.
Ni som är deppiga för mindre, tycker synd om sig själva...dags att börja hylla livet!! Livet är sååå inte att ta förgivet. Inte ens kroppen är att ta förgivet...och verkligen inte era nära o kära. De kanske finns i dag men i morgon vet du inte så berätta den kärlek ni känner för varandra.
Jag har legat ner 95-98% av tiden sedan den 15 dec och jag har total energi panik i kroppen men jag har lyckan att veta att jag kommer kunna rusa omkring inom några månader. Alla har inte den turen. Så jag tänker vara tacksam för alla de fina dagarna för resten av mitt liv. :) Och så tacksam för min familj, för mina föräldrar och släkt <3
Det som är mycket glädjande nu är att det är vår, äääntligen sol, fågelkvitter, blommor utanför.
Samet har hjälpt mig ut i en liggande solstol de senaste 3 dagarna. Så underbart med frisk luft, även om det kliar i kroppen och jag vill bara kratta löv och fixa o dona... men i år går det inte så de e bara att ta det för vad de är och njuta av det jag kan. :) som att spana in mannen medan han sliter...tar lite emot..vill hjälpa honom men det är härligt att se en man som jobbar hehe :P
