Jag vågar knappt röra mig, började blöda igen. Jag vet att om det blir missfall så är det så det ska vara, men jag vill fan inte att allt skit ska vara förgäves. Varför kan inte jag också få känna hur en normal graviditet kan kännas? Det ska vara så skräckfyllt, hemst mentalt tungt även om jag vet att jag kan hantera det mesta. Min älskling kom just hem och håller på att laga mat.    Jaja det är bara vänta och se, i morgon skulle jag in för prov om canser på livmodertappen, det är redan uppskjutet en gång och i morgon blir det uppskjutet igen. Nu är det färdigpillat där, jävla utlämnad man är, känns nästan som övergrepp även om det är deras jobb. På måndag är det inskrivning på första mödravårdcentralen, vi får väl se om vår lilla stannar hos oss, om det är så kommer ett kub-test göras nästa vecka också innan det är försent att göra en nackuppklaring på fostret. Sedan runt vecka 16 kommer troligtvis ett cerclage fästas på livmoderhalstappen. Eftersom brorsan kom i v 24 och min livmoder kan brista vid en vaginalförlossning.  Och sen är de det stora ul i v 18 så det är mkt som ska hända om liten stannar.